Såg reprisen av Sofias änglar precis och jag vet inte vad jag ska säga. Tårarna sprutade, för när det handlar om barn då blir jag så ledsen. Allt jag hade tänkt skriva här ikväll kändes helt plötsligt så oviktigt. Jag vill istället skriva att jag är så otroligt tacksam för mina två älskade barn! Det går inte en timme utan att jag ger dom en puss, det går inte en timme utan att de gör något som får mig att le. Det går inte en kväll utan att jag och Tom sitter och pratar om dagen och alltid är det något som de har gjort eller sagt som får oss att skratta och känna en sån enorm kärlek!

En gammal bild på våra hjärtan, ni gör oss hela <3